almstrom

Tog mig friheten att svära lite i rubriken. Sånt får er läsare att hajja till.

Jag borde sluta blogga, men min egen egocentrism tillåter mig inte att lägga ner trots att ni på senare tid fått läsa mina deppiga inlägg på en och två (och arton) gånger. Ber om ursäkt för det, men så kan det vara.

Annars då?

Jag tänker massa smarta saker på väg till jobbet. Då är jag som alertast och ser så mycket komik i världen. Ni AAAAANAR inte. Det är sant. Jag kom på en skitrolig sak imorse i bilen som fick mig att sitta och småle för mig själv, men sen gick allt åt helvete på jobbet och...ja, då var den där lustigheten som bortblåst.

En annan sak var krönikören i tidningen City idag som hade stavat så OTROLIGT mycket fel att det måste vara med flit, men ändå kan jag inte låta bli att reta upp mig till den grad att jag ville skicka en insändare om det (det gjorde jag inte).
En annan gång jag har chans att reta upp mig är när jag läser jobbansökningar. Jag retar upp mig på:

- Felstavningar, word har faktiskt ett program som rättar ÅT en. Hur svårt kan det vara!?
- Folk som inte har vett att åtminstone försöka göra sken av att de söker jobb hos de företag de söker jobb hos.
- När man skriver att man "sa upp sig från sitt förra jobb för att den typen av service inte passade mig" Jag är ledsen gumman, men skillnaden mellan att stå på Mc Donalds och att jobba i leksaksaffär är inte större än att dina kläder inte stinker Mc Feast när du kommer hem.
- Folk som skriver curriculum vitae som överskrift i sin ansökan. Kom igen, hälften av Sveriges befolkning vet ändå inte vad det betyder (f.ö. livets lopp).  Pretantiösa jäklar. Kom ner på jorden vetja!

Niclas och jag har just nu en dialog om Amandas strumpor. Sånt gör man när man varit ihop i mer än tre år. Vi diskuterar vad han menade när han sa att "Dom satt väldigt bra" Menade han att storleken satt väldigt bra (de har vi pratat om tidigare) eller menade han att strumporna var exceptionellt bra utformade för Amandas fötter? Tack förresten för strumporna mamma o pappa, numer vet vi att BÅDE storleken var bra och att det var en välsittande modell. Tummen upp för polarn o pyrets strumpor alltså.

Jomen det var väl allt. Nu ska jag sova.

 AHHHHHHH....

Låter bilderna tala för sig själv, de är från ett par veckor sedan fram till nu:

        

Tack alla läsare för fina presenter till vår fina lilla tjej!

Ja, så heter en utställning som Täby kyrka har just nu. Det lät ju så otroligt spännande att jag nästan slank in efter jobbet igår. Inte. Jag tror min själ mår bättre av att gå på trädgårdsmässa istället (för övrigt på Stockholmsmässan nu i helgen) men för er gudfruktiga läsare kan jag alltså tips om detta måste i den kristna världen. Jag är inte ironisk nu. Eller kanske är jag det...

Annars då? Imorgon fyller världens finaste tjej 1 år. Det betyder ju att jag för drygt ett år sedan låg och frustade och pustade i en liten smal säng på huddinge sjukhus. Fantastisk upplevelse, och så kom det ju ut en liten skrikmaskin på köpet. Niclas var fantastisk hela tiden och ja, jag var faktisk också ganska fantastisk om jag får säga det själv. Att föda barn passar faktiskt mig ganska bra, man får total uppmärksamhet hela tiden, alla berömmer en och klagar man är det ingen jäkel som kommer med massa hurtiga kommentarer. En orgie för en dramaqueen alltså...  Fast några fler barn blir det inte än. En liten kuriosa är ju dessutom att jag har mer gemensamt med min svärmor än att vi bl.a. gillar Niclas väldigt mycket och har en förkärlek för att laga god mat. Hon frustade och pusade ju nämligen på exakt samma dag som jag fast 26 år tidigare när Ullis kom till.

På det här året har Amanda lärt sig att:

- Säga Mamma och Babba (haha, det är en blandning mellan Barbapappa och pappa, tror ni inte?)
- Gå/springa (sedan ett par dagar med en mini-innebandyklubba i handen, vart ska det sluta)
- Torkar man munnen så är maten slut (gallskrik)
- Att det är JÄTTEROLIGT att bli jagad! Faktiskt det roligaste som finns.

Och mycket mycket mer...

Några direkta dialoger har vi inte (även om Amanda tycker det):

Amanda: *håller fram en tom nappflaska* "Öööööhhh!"
Jag: "vill du ha vatten?"
A: *Nickar* "öh!"
J: "Vad heter det här?"
A: *otålig, viftar med vattenflaskan* "Ööööh!
J: "V-A-T-T-E-N"
A: "Möhööööhö"

Ja, sen går man ju så klart och hämtar vatten och hon trippar efter med en min som säger "varför tog det så lång tid?!"


Grattis lilla Amanda. Jag är så stolt över dig.

Niclas började på träningen en timme tidigare idag. Jag borde väl anat att en timme tidigare till träningen inte nödvändigtvis innebar en timme tidigare HEM från träningen även fast han sa det, men det är ändå tråkigt. Jag sitter just nu och äter upp Amandas majskrokar och känner mig ensam.
Mest tråkigt är det att vi skulle träna pilates tillsammans, men nu kommer vi inte hinna det innan jag måste gå och lägga mig. Fast jag har iaf cyklat i 30 min.

Annars då? Huvudet upp och fötterna ner i världen där i-landsproblemen avlöser varandra. Det är ju så man skäms. Hostan är lika ihållande som vanligt. Jaja.

Livar upp med en bild, finns ju de som har det värre:

Japp, snart kommer bull-doften ligga tät i den Almska stugan. Jag bakar bullar till Amandas födelsedag men jag misstänker att det kommer vara ett visst "svinn" på antalet efter att Niclas och Amanda varit framme.

Annars då? Ledig söndag-måndag. Det har varit jätteskönt och det finns ju en fördel med att jobba som ett as: jag njuter av vardagen så otroligt mycket just nu. Egentligen trivs jag jättebra i lägenheten (långt mycket bättre än den i Haninge), men tankarna snurrar runt radhus hela tiden. I minsta situation lyckas jag hitta paraleller till att flytta. Exempel:

- Vi var i djuraffären och handlade kattmat. Jag ser de där jätteklösbrädorna och tänker att en sån skulle Cala kunna ha om vi flyttade. I UTE-rummet kanske!
- Vi är på elgiganten och köper dammsugarpåsar och jag ser matberedaren-of-my-dreams stå där." En SÅN skulle få plats på köksbänken i vårt radhus" tänker jag direkt.
- Amanda leker med leksaksspisen i kaninens (hennes?) rum och jag tänker på hur fint det skulle kunna vara där om inte kaninen bodde där och bet sönder allt.
- Jag öppnar kylen och ser sojan och tänker på alla marinader jag skulle göra om vi kunde grilla.

Ja, ni fattar. Om man bara är lite lätt psykotisk, har en livlig fantasi och svårt att hålla sig till nuet så kan man förknippa ALLT med en flytt.

Jag mår bra, trots ihållande host i tre veckor. Min familj mår bra, det går ok på jobbet. Och ändå är jag så deppig... Hur kommer det sig? Människor med RIKTIGA problem borde slå mig i huvudet med en knölpåk. Det tycker jag iallafall...

Nu är jag trött. Skulle göra vad som helst för en ledig dag med min familj. Jag vill sova länge och krypa omkring på golvet med Amanda. Längtar till söndag o måndag, mina första två sammanhängande lediga dagar på fyra veckor. Nu måste jag iväg. Vi ses!

Trodde aldrig jag skulle överväga det, men så är det. Glenn (kaninen alltså) är ständigt lös i magen. Flera gånger i veckan skurar jag där inne men det är ändå alltid skitigt.  Han äter på ALLT och håller som bäst på att tugga sig ur stoppningen på vår gästsäng. Detta trots att jag ger honom kvistar att gnaga på. Kanske är det ett resultat av att jag inte ger honom den tiden han behöver. Det mår jag jättedåligt över. Jag är fortfarande av åsikten att man inte ska skaffa djur när man inte kan ta hand om dem. Och nu är jag där själv. Visst, han får vad han behöver i form av hö och mat och sallad. Men allt annat har jag dåligt samvete över. Om vi inte hittar ett hus innan hösten undrar jag om jag inte ska låta honom somna in.

Inte bara för tiden jag inte ger honom, utan för att Amanda inte kan vara i sitt rum över huvudtaget. Jag önskar att hon kunde sova därinne till hösten. Jag och Niclas har ingen egen vrå för oss själva. Sånt är lite jobbigt...

I går kom en liten kille och handlade av mig. Tre stycken Lego Bionicle skulle han handla. Redan när han kom fram såg jag att den här lilla lilla killen var sjuk. Alldeles uppsvälld i ansiktet, gulblek i huden. Föräldrarna var med, såklart. En sån liten kille handlar inte själv.

Jag: "Åh, vad massa lego!"
Han: "Ja, den här fick jag för att jag gjorde magnetröntgen!" (pekar på den största förpackningen)
J: "Det var det värsta, vad bra! Vad är de andra för då?"
H: *rycker på axlarna* "Vet inte"
J: "Var det läskigt att vara i magnetröntgen då?"
H: "Näää, men man måste ligga VÄLDIGT stilla"
J: "Mmm, jag vet. När jag ska ligga stilla brukar jag tänka på en varm strand och vågor som skvalpar. Har du något som du tänker på?"
H: "Nä, inte direkt. Men förra sommaren fick jag inte bada, för jag hade en kateter inopererad här *visar* men inte nu!"
J: " Vad bra, då hoppas vi på att du får bada i sommar!"
H: "Mmmm, jag hoppas det, hejdå!"
J: "Jag ska hålla tummarna, hejdå!"

När han gick så hörde jag att han sa att "den där tjejen var trevlig tycker jag" till sin mamma. Jag håller inte tummarna för att han ska få bada i sommar, jag håller tummarna för att han ska få bada VARJE sommar i minst 70 år till.
Livet är så otroligt orättvist. Radhus eller inte, jag är glad att min familj och mina vänner är friska. Väldigt glad.

Och som rubriken lyder, är det inte någonstans långt borta underbart hur fantastiska barn är, som pratar om sin sjukdom som att det är det mest naturliga i världen?

Jag har svårt att släppa taget om drömhuset. Kan inte riktigt få in i min hjärna att vi inte fick det trots att vi budade högst. Jag känner mig så himla besviken, för det här var verkligen drömhuset. Inte för stort, inte för litet. Inte alltför mycket att göra och perfekt tomt, precis lagom stor (och äppelträden sen!). Ingen direkt insyn och den planlösningen jag velat ha. Bra läge också, och ett dagis till Amanda i närheten som har bra rykte. Men jag måste ju, för det var några andra som fick det. Jag önskar att vi handlat annorlunda.

Mamma skällde ut mäklaren idag. Bra gjort morsan. Fast huset blir ju inte vårt iallafall.

Det är vattnigt i ögonen idag. Jag fick en parkeringsböter på 700 för att jag lyckades ställa mig på en handikappruta (skylten var flera parkeringsplatser bort). Då gör det ont i hjärtat.

Vi var högsta budgivare på drömhuset också, fast det betyder tydligen inte att man får det, nä säljaren valde att sälja till några som kunde flytta in om en månad. Mäklaren hörde inte ens av sig för att kolla om vi ville lägga mer pengar för att kompensera för de extra månaderna. Vi fick ett sms. Vilken respekt man får för såna mäklare. Jag har aldrig blivit dumpad med sms, men jag tror jag vet hur det känns nu.

Framöver kommer jag jämföra alla hus vi tittar på med det här. När jag visste att vi var högst så gjorde jag upp planer om äppelpajer på hösten (två gamla fina äppelträd fanns det), middagar med vänner i den öppna planlösningen, lata sommardagar på tomten, Amanda tultandes i gräset, inte massa planerande varje gång man vill komma utomhus, Glenn skuttandes i trädgården, grillkvällar med varma filtar på altanen, eget sovrum till Amanda, vänner som kan sova över.

"Det kommer fler som är lika fina" säger alla. Jag hoppas verkligen ni har rätt.

Dessutom har jag fått en utstående blodåder på ena armen. Trycker man på den så glider den undan, som en lömsk liten kopparorm där under huden. Utåt sett är jag förfärad över hur mycket min kropp börjat förfalla. Fast i hemlighet så trycker jag på den och kommer ihåg pappas ådriga händer från när jag var liten. De ådrorna gled också undan. Mysigt. Jag ska vårda min blodåder (hur gör man det, genom att fortsätta stressa och ha högt blodtryck?).

Ja, som rubriken lyder är det en helt vanlig dag i livet. Vårt nya fritidsintresse är att bjuda på radhus som vi sedan inte får, men vi kan stolta skryta med att vi hjälper till att trissa upp prisbilden i både Haninge o Huddinge.

Just nu är vi inne på ett 2 1/2 plans radhus som vi mer eller mindre verkat få, men helt plötsligt vill säljaren att vi ska flytta in om 1 1/2 månad. Det kanske inte är meningen att vi ska få ett radhus. Nåja, vi får väl se imorgon.

Annars hänger förkylningen kvar. Jag umgås mer med mina förkylningar än mina vänner nu för tiden. Vart är världen på väg egentligen. Lång dag idag på jobbet, var där från 06.30 till 18.30. Blir trött bara jag tänker på det. Nä, nu ska jag äta popcorn.

Och regnade det i nätter o da'r
så skulle jag dock ej klaga:
Var droppe är som kristall så klar
och skön som den skönaste saga,
ett spätt litet väsen, så fagert och ungt,
som sakta från molnet faller
och glider till marken och somnar tungt
vid glittret av tusen kristaller.

Skrivet av Karin Boye. Det är så vackert att jag får tårar i ögonen. Min fråga: om man kan se så mycket skönhet i världen som hon, hur kan man då ta livet av sig?  Eller är det så att om man ser så mycket skönhet så ser man lika klart på allt elände i världen? Kanske är det så. Jag ångrar mig varje vecka att jag aldrig sparade mina dikter. De var fantastiskt bra (jag tycker faktiskt det) och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna göra något liknande. På ett sätt hoppas jag att jag inte kommer kunna åstadkomma det iallafall, det var rätt mycket smärta förknippad med den tiden.

Tillbaka från Gröt-språkets land. Landet där ordet "lunch" betyder en rågmacka med dallas-sallad. Där grönsaker till frukost är lika främmande som att servera lätt-öl till lunch. Danskarna är så nära oss och ändå så främmande. Nä, ge mig en lusekofta och en norrman som jag kan krama så är jag nöjd, danskarna gör mig bara osäker.

Exempel:

- Taxichauffören frågade: "varför valde ni mig?" "Eh...ja, du stod längst fram i kön..."
- Trots att jag hade EXAKT samma kläder på mig på vägen dit som hem så pep det om mig i kontrollen i Danmark men inte i Sverige. Kommentaren när jag klev upp på det lilla podiet var: "Får jag känna på dig?" (fritt översatt till Svenska). Sen visiterade han mig mellan brösten! Vad skulle jag gömt där? En skogaholmslimpa?! Speciellt sedan Amanda bokstavligt sög musten ur mina bröst i höstas så är det lika platt där som en bit åkermark i Skåne.
- Språket ska vi inte prata om. Hälften av alla normala ord som vi svenskar använder betyder något snuskit på danska. Man vågar inte säga ett skit där för att alla garvar åt (med?) en. Och inte förstår man något heller.

Nej, likt en pensionär som åker till Ullared är jag glad att vara hemma igen. Fast det var god mat faktiskt. Väldigt god. Jag fick äta kanin också (det smakade som kyckling men hade konsistens som fläskfilé). Jag försökte tänka mig en riktigt elak kanin med inkontinensproblem när jag satte tänderna i det möra köttet. Tur att man är bra på att visualisera.
Givande kurs var det också. Alla kursledare på sån nivå har ju läskighetsfaktor 8 av 10. De liksom SEEEER igenom dig på tre nanosekunder. När du har skakat hand med honom så vet han allt om dig. Allt, utom möjligtvis din storlek på strumpor. Alla svagheter, alla styrkor. Såna egenskaper gör att man sitter och väntar på en kontra-attack varje gång man tittar/inte tittar eller sitter tyst/pratar.
Jag skulle vilja jobba med sånt. Personalutveckling, att SEEE igenom människor. Fantastiskt! Vilken styrka! Och vilket ansvar... Visst, fixa löneprocenten en månad, inga problem, men att verkligen förändra människors liv, för alltid, DET mina kära vänner, är häftigt.

Förövrigt är jag genomförkyld. I Danmark verkar värme på elementen vara en onödig lyx. Det tog mig två nätter att få till en vettig värme. Fast duschen gick inte att fixa till från iskall. Jag skyller på landet Danmark för min förkylning!

Vet inte vad jag ska skriva riktigt. Jag är jätteglad att Linda och Göte ska flytta till Haninge, liiite närmare mysiga drinkkvällar i sommar!

Vi har nog insett att vi måste spara mer pengar till radhus. Inte köpa ett miljardershus direkt, men iallafall kunna hänga med i budgivningar. Jag ville ju flytta nu i sommar... Vi har så otroligt fina barnpooler på jobbet! Jag ville sitta på verandan och njuta på kvällarna. Hoppas det regnar...

Dop idag, sen blir det stressigt hem och därefter SWOOOOSCH från Arlanda till Danmark. På onsdag kommer jag tillbaka. Stay tuned...