almstrom

I går kom en liten kille och handlade av mig. Tre stycken Lego Bionicle skulle han handla. Redan när han kom fram såg jag att den här lilla lilla killen var sjuk. Alldeles uppsvälld i ansiktet, gulblek i huden. Föräldrarna var med, såklart. En sån liten kille handlar inte själv.

Jag: "Åh, vad massa lego!"
Han: "Ja, den här fick jag för att jag gjorde magnetröntgen!" (pekar på den största förpackningen)
J: "Det var det värsta, vad bra! Vad är de andra för då?"
H: *rycker på axlarna* "Vet inte"
J: "Var det läskigt att vara i magnetröntgen då?"
H: "Näää, men man måste ligga VÄLDIGT stilla"
J: "Mmm, jag vet. När jag ska ligga stilla brukar jag tänka på en varm strand och vågor som skvalpar. Har du något som du tänker på?"
H: "Nä, inte direkt. Men förra sommaren fick jag inte bada, för jag hade en kateter inopererad här *visar* men inte nu!"
J: " Vad bra, då hoppas vi på att du får bada i sommar!"
H: "Mmmm, jag hoppas det, hejdå!"
J: "Jag ska hålla tummarna, hejdå!"

När han gick så hörde jag att han sa att "den där tjejen var trevlig tycker jag" till sin mamma. Jag håller inte tummarna för att han ska få bada i sommar, jag håller tummarna för att han ska få bada VARJE sommar i minst 70 år till.
Livet är så otroligt orättvist. Radhus eller inte, jag är glad att min familj och mina vänner är friska. Väldigt glad.

Och som rubriken lyder, är det inte någonstans långt borta underbart hur fantastiska barn är, som pratar om sin sjukdom som att det är det mest naturliga i världen?