almstrom

Jag tycker jag är lyckligt lottad. Jag har en fantastisk dotter, en man (förlåt sambo) som kan ta alla min ups and downs, ett himla fint hus, möjlighet att semestra både i svenska skärgården och i Thailand, ett bra jobb, många och bra vänner, bra jobb, helt ok ekonomi... Ja ni fattar. Är man automatiskt lycklig då? Jag är inte det. Därmed inte sagt att jag är O-lycklig heller, men allt som oftast slår det mig: Är det här allt?
Andra människor verkar inte förstå när jag berättar att jag tänker så, att det på något vis är slut på åstadkommandet efter allt det där ovan. De börjar argumentera om semesterresor att kämpa för, bilar, renovering av hus och datten. Men jag menar i ett större perspektiv: Nu har jag ett bra jobb, min braiga familj, mitt braiga hus, ska allt framöver bara-vara-som-det-alltid-varit. En ny bil förändrar ju inte livet direkt.

Över huvud taget verkar inte det där med åstadkommandet vara något som många andra människor strävar efter. Deras liv liksom bara H-Ä-N-D-E-R.

Jag har mina lönepengar och ev. bonusar och skatteåterbäringar uppbokade ett år framöver. Jag kan se att Niclas tycker jag är korkad då. Jag älskar att räkna på mitt liv. Här är några exempel:

- Om 4,7 år har vi betalat av vårt topplån.
- För att få ihop 10 000 000 måste jag spara 27777:- VARJE månad i 30 år. Suck. Fast då har jag inte räknat med räntan...
- För att betala av vårt hus skulle vi behöva amortera i 47 år.