almstrom

Nu orkar jag inte mer. Det är sant, men det är tydligen tabu säga de orden högt. Märkligt, med tanke på att de flesta jag känner nära har tänkt den tankten MINST en gång under sina ofta relativt korta liv. Nu behöver ju ingen läsare gå och vara orolig för att jag ska avsluta mitt liv på något dramatiskt sätt eller helt enkelt tyna bort i något sorts uppgivet tillstånd (sånt där som man läser om i böckerna när damerna lider av obotlig hjärtesorg). Nä, jag orkar helt enkelt inte ta ansvar för vissa saker i mitt liv längre. Varför? För att hur jag än försöker kämpa mig till en lösning så blir det precis tvärtom.

Jag tänker på jobbet. Jag skaffade det här jobbet för att få bättre arbetstider. Eller bättre och bättre förresten, jag skaffade jobbet för att få FUNGERANDE arbetstider. Sen att lönen var något högre och att det innebar fullt personalansvar kändes som en bonus. Sen kom den där jävla lågkonjunkteren och sabbade hela skiten, så from mars sitter jag med ett skitschema för att överhuvudtaget få ihop det med personalbudgeten. Sämre än Elgiganten. Så otroligt dåligt att jag i princip ser henne på mina lediga dagar. Så dåligt att om det fortsätter i höst så vet jag inte vad jag gör.

Jag gråter, vad fan ska man göra? Det går inte att göra sig själv lycklig, livet skiter på en hela tiden.  Nu tycker jag att livet får vara lite snällt mot mig, för som sagt: Jag orkar inte ta ansvar för att göra bra saker för min familj längre.  Är det det här som kallas familjepussel? Kan någon iallafall ge mig de sista 1000 bitarna så jag kan få försöka få det att gå ihop?

Jag vill ta ansvar för:

- Amandas uppväxt.
- Min familjs lycka
- Min viktnedgång
- Att göra ett bra jobb när jag är på jobbet

Jag vill INTE ta ansvar för:

- Att försöka hitta något sätt att lösa det så att Amanda kan gå på dagis
- Att planera veckomatsedel, fan vad tråkigt det är.

Trist inlägg, här kommer bilder från Thailand för att lätta upp det lite: