almstrom

Tänk vad många läsare jag har fått på min blogg den senaste tiden, det är ju så att man blir rörd att det är så många som är intresserade av vad lilla jag har för mig på dagarna!

Eftersom det var en evighet sen jag skrev något så uppdaterar jag härmed den senaste veckan för er alla:

- Förra veckan hade jag en fruktansvärd kund. En riktig sinnebild för en dryg överklass-snobb från Täby. Vi behöver väl inte gå in på vad han sa (för då blir jag bara arg) men jag eldade upp mig över den där idioten så pass mycket att jag satte mig arg på roslagsbanan hem. Jag tänkte att ondskan segrar fanimej alltid, för nu har han förstört min kväll också! Men sen tänkte jag på hur dagen hade varit. Jag hade pratat med MINST 10 jättetrevliga kunder, och haft en riktigt bra dag. Egentligen. Så varför skulle han få förstöra en bra dag?! Jag bestämde mig för att ondskan inte ska få chansen att segra, inte i mitt liv iallafall! Kanske kommer det bli svårt att se positivt ALLTID, men jag ska verkligen försöka. Och så ska jag försöka vara snäll också mot människor jag möter, så kanske det smittar av sig. Innan jag gick av roslagsbanan (15 min efter att jag suttit och eldat upp mig) gick jag fram till konduktören och sa att jag tyckte det lät mysigt när han visslade. Han tackade och skrattade (och tyckte nog jag var lite knäpp, men det bjöd jag på så euforisk var jag). Man är så rädd att man uppfattas som avvikande att man inte säger vad man tänker. Efter den dagen har jag faktiskt varit lite extra trevlig mot alla kunder.

- Idag kom jag hem och Niclas hade hittat ett perfekt radhus. Lite dyrt kanske men ack så perfekt! Med garage, gillestuga och perfekt planlösning. Jag är glad när Niclas hittar hus, när jag vill ha något vet jag att jag blir så excalterad att andra har svårt att säga vad de tycker.

- Jag är så lycklig med min familj. Jag vet att det sägs att man inte kan förändra killar, och det kanske man inte kan, men Niclas verkar liksom förändra sig av sig själv. Numer så tvättar han, viker tvätt, lagar mat, städar. När jag kommer hem står bordet dukat. Och han verkar nöjd också.
Amanda är underbar. Det är som att någon tagit det man älskar mest av sig själv och det man älskar mest av allt med Niclas och satt ihop henne till en liiiiten liiiiten person. Hon är i en underbar ålder och är nästan alltid glad. Vår favoritlek är när jag morrar och springer efter henne. Hon skriker av förtjusning när jag hinner i kapp och killar henne.


Nu ska jag sluta skriva som om vi är den perfekta familjen (det är vi inte), men jag är faktiskt ganska glad just nu. Jag önskar bara att jag hade mer tid med min familj.