almstrom

Jag har fått för mig att jakten på det perfekta huset är en förälskelse. Man står där och så ser man rakt in i husets själ, och så känner man att "vi hör ihop, nu är det på riktigt". Fast det trodde jag ju om kärleken också, men det fick jag ju slå i spillror eftersom jag inte alls var intresserad de första tre åren efter att jag och N träffades (han var nog inte speciellt kär i mig heller, jag var ju lite av en bitch). Så kanske får jag slå romantik-drömmarna ur hågen och bara tänka rent praktiskt. Men jag kan inte få ur min hjärna att det borde känns som en varm känsla någonstans i magtrakten när man hittar rätt. Hittills har jag inte känt så. Inte ens det där superduperfina radhuset på duettvägen gav mig en varm känsla. Jag kände att där kunde vi bo, men det kändes inte sådär k-l-o-c-k-r-e-n-t. Jag är lite orolig, för min första lägenhet trivdes jag inte särskilt bra i (framförallt saknade jag en balkong!) och där fick jag inte heller den där här-hör-jag-hemma-känslan. Jag ville bara flytta hemifrån till vilket pris som helst...

Området oroar mig lite också. Det känns som att N inte alls är intresserad av hus utanför skogås, dessutom har vi fått dagisplats på ett dagis som verkar super åt Amanda i höst. Vart man än bor i Skogås är det dessutom hiskeligt nära pendeltåget (nu när jag jobbar åt skogen). MEN, alla hus i skogås är mega-små på bredden. Man bygger på höjden liksom... Jag har sett så otroligt många hus i Haninge med den-perfekta-planlösningen, fast då är det ju allt det andra...