This is a tribute...

Jag har aldrig varit en sån tjej som dras till glänsande objekt. Jag har inga förväntningar på stora ringar, inga fancy dresses eller lyxiga middagar. Jag tycker till och med att det är jobbigt att vara på alltför stela middagar, även om jag fått lära mig att föra mig någorlunda på såna tillställningar. Däremot har jag drömmar. Jag har alltid drömt om att klara mig själv. Jag har drömt om att vara oberoende av någon och jag har drömt om att vara beroende av någon. Jag har drömmar om romantik och överraskningar, precis som de flesta andra tjejer. Min största önskan är nog att ta del av människor jag älskars lycka. Jag tycker om att ge saker, att hitta på någon god middag, eller skriva små lappar de kvällar när jag och Niclas inte ses. Jag tycker om att gå ut och gå med Amanda för att jag inbillar mig att hon mår bra av frisk luft. Jag tar en speciell runda för att jag vet att hon gillar att titta upp mot lövkronorna. Då är jag lycklig.

Men det här är en hyllning till familjen som tänker på mig. De små sakerna. En hyllning till Sandra, som kommer hit, när jag sovit fyra timmar på hela natten, med mat till mig och tar Amanda med sig ut på promenad så att jag kan fixa lite hemma. Till mamma som alltid ringer och frågar hur det är. Varje dag. Till Pappa, som hatar telefonen men som ändå ringer och håller ett krystat samtal. Och båda mina föräldrar, som alltid sätter mig och Amanda i första rummet. Till Niclas, älskade Niclas, som köper hem vattenmelon till mig (han har lärt sig att jag både gillar det och att det är lite kalorier i det) och som trycker en stor puss på min mun när han kommer hem. Till svärföräldrarna, som bjudit oss på så mycket mat de senaste åren att man kunnat föda ett litet afrikanskt land. Och till Ullis, som bjuder in sig själv och tar Amanda som att hon vore hennes egen. Och så alla andra såklart, som överraskar mig med saker, som köper fina saker till Amanda och hör av sig.

Slut på sentimentaliteterna. Tänk på att jag knappt sovit något. Jag menar bara att jag skiter väl i allt det där andra. Det där Andra med stort A.

Nu är det dags att sova märker jag. Bye cruel world!


Kommentarer
Postat av: Anna

Fint skrivet!

2008-09-16 @ 08:31:58
URL: http://leosmammas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0