almstrom

Hallå, ja det är jag igen. När jag är borta fyra dagar kanske man måste överkompensera det med två inlägg på en kväll?

Jag läste precis en krönika om det här med vänner och känner att jag måste dela med mig lite grann. Tvärtemot vad många människor tror (med tanke på hur ofta jag kritiserar andra) så tror jag gott om de flesta människor. Jag tror såklart också att en del människor är egoistiska, dryga, korkade (jämfört med mig då), barnsliga och rentav elaka av olika anledningar, men jag tror på att de allra allra flesta har en eller flera egenskaper eller livserfarenheter som man kan lära sig något av och där man själv suger fatalt av alla skälen ovanför. Det betyder i klartext: Man bör behandla alla människor med respekt, för de har alldeles säkert något att lära dig som berikar ditt liv. Punkt. Eller inte punkt förresten, jag omformulerar: Hur idiotiska människor än verkar bör man behandla dem med respekt, för de har alldeles säkert något att lära dig som berikar ditt liv. Dubbelpunkt.

Nu till saken: jag älskar att omge mig med människor på lagom allvarliga premisser. Men jag ORKAR inte skaffa mig fler vänner. Det kanske låter egoistiskt, och det är det förmodligen, tänk på de stackarna som inte har en endaste vän. Eller alla trevliga "bästisar" jag kommer missa. Jag är ledsen.

Jag har några få vänner som jag hör av mig till alldeles för sällan, skulle jag ha massor med fler så skulle alla måsten bara komma över mig. Det är inte det att jag tycker att alla bekanta är tråkiga eller inte värda att umgås med, det är bara att jag lever i ett osande moln av dåligt samvete. Är det någon som vet hur många middagar vi är "skyldiga" andra människor? Ni vill inte veta, och vill ni det ändå så fråga Linda och Göte. Den enda middagen de har ätit här så var det:

1. Mat som Linda normalt inte äter, tror det var vitök i.
2. Andra gången de kom på middag tog det med sig maten själva.

Vilken gästfrihet va? Det här är bara ett axplock över alla vänner vi försakat. Som Sandra och Petter, DÄR snackar vi middagar. Ett tag åt vi grillat hemma hos dem så ofta att vi knappt behövde veckohandla. Knappt.
Snart blir vi väl portade från alla middagsbjudningar och folk tycker att vi är de snålaste jävlarna som finns.

Vilka har jag då "valt bort"?

Tjejen på mammagruppen som verkade förvånansvärt normal OCH var i samma ålder som mig. Hon som gav mig sitt telefonnummer och sa: hör av dig om du vill ut och gå någon dag. Vi skulle säkert ha jättekul, men ska jag ha dåligt samvete över henne också?

Tjejen på babysimmet som började prata lite med mig. Jag kunde känna hur gärna hon ville att jag skulle säga något i stil med: "Vi kan väl...." följt av någon mamma-klyshig förslag på aktivitet alla caffelatte eller skogspromenad. Men kom igen...

Ja, ni fattar.

Genom åren har jag även valt bort vissa klasskompisar. Tyvärr, du Anna vet ju vilka. Tycker jag att de här människorna är tråkiga? Nej. Tycker jag att de inte har något att tillföra mig? Nej. Men jag KAN liksom inte hålla kontakten med fler än ca. 10 personer åt gången. Och till och med då så fallerar jag. Nä, jag är ledsen, men nu förtiden håller jag bara kontakt med folk som är villiga att ena veckan träffa mig två gånger på raken, för att nästa gång inte ses på flera månader. Det blir bäst så. För mitt samvete.

Jag skyller allt på mitt stjärntecken helt enkelt. Så här står det om Skytten, det är ju inte underligt att jag är rädd för att binda mig med nya vänner:

^{Så ser du på kärlek och vänskap}

^{I kärleksrelationer gör din öppenhet, ärlighet och vänlighet att du lätt får kontakt. Du är generös med dina känslor, men vill samtidigt akta dig för att binda dig för fort. Blir kraven för höga bryter du direkt, eftersom du ständigt lyder din inneboende frihetssträvan.}