almstrom

Japp, här är jag igen. Inte lika frekvent som tidigare men med samma själ... det lät väl poetiskt?

Har ätit knäck idag. Tog en och sen var det kört, hade kunnat vinna en knäckätartävling utan problem. Jag ÅT OCH ÅT OCH ÅT . Niclas är på träning också så han kunde inte stoppa mig. Har ruggig ångest nu men försöker intala mig att det var "ett litet snedsteg". En gång ingen gång? Märkligt att när jag inte tänker mig för så är gamla tröst-ätargenen tillbaka. Fan, den kommer nog alltid hänga med.

Har jobbat idag också. Märkligt nog känns det ok (men inte mer än så) när jag inte har han som lär upp mig där. Jag frågade honom rätt ut om han ville ha mitt jobb i söndags. "Ja, jag har velat bli butikschef i Täby i sju år nu, så det känns lite konstigt att lära upp dig som kommer utifrån, som inte vet något om hur vi jobbar och som man inte vet något om, missförstå mig inte, du är säkert jättebra, men jag känner mig lite snuvad" Jahapp. Vet inte riktigt om det känns bra att en kille som inte vill annat än att jag ska få sparken/sluta ska lära upp mig...? Dessutom jobbar båda hans brorsor där. Och brorsans förra tjej. Förstår ni hur fel allt känns? Ska fan sparka hela högen och bara anställa en massa vettiga människor. Inte för att han som ska lära upp mig är otrevlig eller dålig eller så, men det känns ju som sagt sådär att han, lagom bitter, ska lära upp mig. Dessutom känns vissa grejer sådär. Rent säkerhetsmässigt är det inte konstigt att det är så mycket svinn kan jag säga. Detta utan att gå in på för mycket detaljer.

Idag fick jag dock skratta gott när jag kom hem. Vi skulle fixa ett pass till Amanda och åkte upp till polisen i Haninge. Där skulle Amanda sitta i en IKEA stol och titta in i den där kameran som tar bilden. Polisen sa att vi skulle vifta med en liten skallra ovanför kameran för att hon skulle titta in dit. Eller hur. Jag viftade. Och viftade. Amanda växlade mellan att titta på Niclas, mig och polisen och LE stort. Niclas blev så full i skratt att han var tvungen att gå bakom maskinen för att Amanda inte skulle bli ännu gladare (och titta ännu mer på oss). Jag var också helt hysterisk av skratt, men till slut fick vi en bild iallafall. "Kolla om det blir bra" sa polisen. Så här ser hon ut ungefär:
... fast med mer öppen mun... Vad skulle vi säga? Jag är glad att hon fick EN bild. 400:- pix fick vi betala. Hua... Senare mötte vi polisen, fast då civilklädd, i Centrum. Hon log stort mot oss. Det kanske man gör när man får träffa familjen addams?

Skulle gå in och duscha förrut, sprang mellan en skrik-period av Amanda. Trodde jag. Niclas tränar. Precis när jag blött ner håret skrek hon. SPRANG ut ur duschen, försökte torka mig, Amanda skrek högre. Drippade vatten över hela golvet.... Inte alls stressande...

Börjar sju imorgon, har redan varit uppe för länge.