Ica Maxi-junkie
Jag var hos Sandra idag. Vi skulle göra julbak. Och bak det blev det, både lussebak, mozart-kulor-bak, ischokladbak och chokladbak (när Amanda satte sig i lite choklad som hamnat på golvet) . Det var väldans trevligt, men Amanda visade sig inte från sin bästa sida idag. Stod och klöste mig efter benet, slingrade sig som en ål, grät och gnällde om vartannat.
Mina tankar i huvudet gick efter följande schema:
1. Varför står det aldrig någonstans hur mycket kalorier man bränner på att kallsvettandes försöka underhålla en gnällig åttamånadersbebis á 8600 gram??! Jag är intresserad, för då skulle jag kanske inte behöva träna.
2. Varför infaller de här trots-anfallen ALLTID när man är borta hos folk? Alltid. Utan undantag.
3. Varför skriker hon som mest när man står med en bulldeg i ena handen och chokladgegg på andra?
Adam var dock som ett litet ljus, så det var tur. Helnöjd med att bara ligga och titta på oss. Eller så var han väl chockad av Amandas framfart, stackars barn.
Efteråt åkte jag förbi Giganten och lämnade av en lussebulle till Niclas. Han blev glad tror jag. När jag kom hem fick jag ett sms: "Tack så jättemycket för att du kom förbi ,med lussebullar och med er :) Älskar dig så mycket. Puss."
Jäklar vad go han är min sambo, jag blir alldeles varm i kroppen när han skriver sånt där.
Sandra och jag pratade om att spendera pengar. Vi båda ser oss som ganska ekonomiska, vi handlar sällan eller aldrig svindyra kläder, vi går inte ut på restaurang speciellt ofta. MEN i sann jul-sångs anda: "Ica Maxi-junkies är vi allihopa, allihopa, du med, och jag med..." En äkta Ica Maxi-junkie är en sån som inte kan åka och storhandla utan att komma hem med något nyttigt till sig och sina kära: kanske en cd-skiva, en liten leksak, en fin skål, ett fint inslagspapper... Ja ni fattar. Såna är både jag och Sandra. Jag tröstar mig någonstans med att det är jäkligt tråkigt att storhandla och att jag därför behöver unna mig något...
Skulle vilja hinna med lite julbak med Niclas någon dag också, måndag eller tisdag kanske? På onsdag är det livets allvar... Dumdidumdum....
Mina tankar i huvudet gick efter följande schema:
1. Varför står det aldrig någonstans hur mycket kalorier man bränner på att kallsvettandes försöka underhålla en gnällig åttamånadersbebis á 8600 gram??! Jag är intresserad, för då skulle jag kanske inte behöva träna.
2. Varför infaller de här trots-anfallen ALLTID när man är borta hos folk? Alltid. Utan undantag.
3. Varför skriker hon som mest när man står med en bulldeg i ena handen och chokladgegg på andra?
Adam var dock som ett litet ljus, så det var tur. Helnöjd med att bara ligga och titta på oss. Eller så var han väl chockad av Amandas framfart, stackars barn.
Efteråt åkte jag förbi Giganten och lämnade av en lussebulle till Niclas. Han blev glad tror jag. När jag kom hem fick jag ett sms: "Tack så jättemycket för att du kom förbi ,med lussebullar och med er :) Älskar dig så mycket. Puss."
Jäklar vad go han är min sambo, jag blir alldeles varm i kroppen när han skriver sånt där.
Sandra och jag pratade om att spendera pengar. Vi båda ser oss som ganska ekonomiska, vi handlar sällan eller aldrig svindyra kläder, vi går inte ut på restaurang speciellt ofta. MEN i sann jul-sångs anda: "Ica Maxi-junkies är vi allihopa, allihopa, du med, och jag med..." En äkta Ica Maxi-junkie är en sån som inte kan åka och storhandla utan att komma hem med något nyttigt till sig och sina kära: kanske en cd-skiva, en liten leksak, en fin skål, ett fint inslagspapper... Ja ni fattar. Såna är både jag och Sandra. Jag tröstar mig någonstans med att det är jäkligt tråkigt att storhandla och att jag därför behöver unna mig något...
Skulle vilja hinna med lite julbak med Niclas någon dag också, måndag eller tisdag kanske? På onsdag är det livets allvar... Dumdidumdum....
Kommentarer
Trackback
