Vilken tur att min mask är så glad
Kommer ni ihåg bandet Jumper som huserade runt på olika festivaler under ens uppväxt? De som sjöng låten "Taaaaaapetklister under mina skooor, du är så mycket vackrare än vad du tror". Jag vet, de kanske inte var så bra, men de skrev en ganska bra låt: Clownen Claude. Om att gå längst fram i täten, och ha på sig världens gladaste mask över ens riktiga ansikte.
Jag tror inte det här kommer bli ett sådär roligt inlägg som jag får till ibland, så ni kanske vill sluta läsa nu. Ni vet i serietidningar, där det sitter en ängel på ena axeln och en djävul på andra? Så har jag, nästan, fast istället för en ängel sitter en rosa liten prinsessa på min ena axel, en liten dramaqueen som tycker livet är ganska härligt. Men inom mig, någonstans i mellangärdet bor något svart och mörkt som kommer fram ibland fast man inte vill. Den rosa lilla tjejen tycker om att titta på vackra saker och matchar handväskan med sina nya skor. Hon glädjer sig åt att stå i centrum och älskar att ha andledning till att skratta. Hon tycker om att laga mat och baka och gillar att träffa människor. Dessutom sjunger hon jättefalskt, men det gör inte så mycket för hon är ganska nöjd med sin personlighet på det hela taget.
Sen är det den där svarta sörjan. Den som tar över ibland. Då ser jag inga möjligheter med mitt liv. Den kramar så hårt så hårt runt hjärtat och släpper inte taget. Då känns det som att jag ska kvävas. Jag vill inte att någon ska veta om den svarta sörjan, för det är liksom inte så roligt att umgås med mig när den regerar över mina tankar och min kropp, så då får jag lägga på mig Masken. Fast de som är nära märker förstås, fast jag försöker få fram min rosa prinsessa igen. Det finns inget som utlöser att den svarta saken kommer fram, den bara kommer, och då är det ganska svårt att glädja sig för framtiden.
När jag tittar på Amanda så hoppas jag att inte hon också fått en svart sak i sitt mellangärde, jag ber verkligen att hon fått Niclas själ. Han har inga demoner att brottas med.
Jag tror inte det här kommer bli ett sådär roligt inlägg som jag får till ibland, så ni kanske vill sluta läsa nu. Ni vet i serietidningar, där det sitter en ängel på ena axeln och en djävul på andra? Så har jag, nästan, fast istället för en ängel sitter en rosa liten prinsessa på min ena axel, en liten dramaqueen som tycker livet är ganska härligt. Men inom mig, någonstans i mellangärdet bor något svart och mörkt som kommer fram ibland fast man inte vill. Den rosa lilla tjejen tycker om att titta på vackra saker och matchar handväskan med sina nya skor. Hon glädjer sig åt att stå i centrum och älskar att ha andledning till att skratta. Hon tycker om att laga mat och baka och gillar att träffa människor. Dessutom sjunger hon jättefalskt, men det gör inte så mycket för hon är ganska nöjd med sin personlighet på det hela taget.
Sen är det den där svarta sörjan. Den som tar över ibland. Då ser jag inga möjligheter med mitt liv. Den kramar så hårt så hårt runt hjärtat och släpper inte taget. Då känns det som att jag ska kvävas. Jag vill inte att någon ska veta om den svarta sörjan, för det är liksom inte så roligt att umgås med mig när den regerar över mina tankar och min kropp, så då får jag lägga på mig Masken. Fast de som är nära märker förstås, fast jag försöker få fram min rosa prinsessa igen. Det finns inget som utlöser att den svarta saken kommer fram, den bara kommer, och då är det ganska svårt att glädja sig för framtiden.
När jag tittar på Amanda så hoppas jag att inte hon också fått en svart sak i sitt mellangärde, jag ber verkligen att hon fått Niclas själ. Han har inga demoner att brottas med.
Kommentarer
Trackback
