almstrom

Nattningen tog 45 minuter idag, jag låg med henne nästan hela tiden utom i slutet när Niclas kom in. Klappade på huvudet, gungade den lilla kroppen. Frustrerad? Ja. Arg? Lite grann. Uppgiven? OM!? Ledsen? Du skojar inte. Ibland är det så tufft att vara mamma, tufft att vilja göra det bästa för ens barn men att orken tar slut. Eller inte slut, man måste ju och därför orkar man, men känslorna överväldigar en och förstör den man vill vara. Hur kan man bli arg på en så liten tjej som inte är elak med flit? Hur kan jag bli uppgiven när jag vet att det går över? Kanske inte nu, kanske inte imorgon, men ganska säkert innan hon fyller 18.

Hursomhelst, det är tur att hon inte dömer mig. Inte än iallafall. Och nog är det värt det, 100 ggr om. Alla gånger hon strålar mot mig. När hon sover, vad fantastisk hon är att se på. Och guuuud vad cheezy jag låter när jag säger det här, men varje kväll när jag går och lägger mig så tänder jag en liten lampa och tittar på henne, gud vad jag tittar på henne. Och när jag har inpräntat bilden av henne för att aldrig glömma det ögonblicket, då pussar jag henne på kinden, eller pannan, och sen lägger jag mig och försöker somna fort som attans. Ett par timmar senare är det nämligen dags att vakna...