Min present:
Vas med ekfot från Sagaform
Form (fast i svart) från höganäsFörrutom det köpte jag några bordstabletter i plast. De vi har i tyg blir skitiga så otroligt fort.
Tänk!
Tänk vad många läsare jag har fått på min blogg den senaste tiden, det är ju så att man blir rörd att det är så många som är intresserade av vad lilla jag har för mig på dagarna!
Eftersom det var en evighet sen jag skrev något så uppdaterar jag härmed den senaste veckan för er alla:
- Förra veckan hade jag en fruktansvärd kund. En riktig sinnebild för en dryg överklass-snobb från Täby. Vi behöver väl inte gå in på vad han sa (för då blir jag bara arg) men jag eldade upp mig över den där idioten så pass mycket att jag satte mig arg på roslagsbanan hem. Jag tänkte att ondskan segrar fanimej alltid, för nu har han förstört min kväll också! Men sen tänkte jag på hur dagen hade varit. Jag hade pratat med MINST 10 jättetrevliga kunder, och haft en riktigt bra dag. Egentligen. Så varför skulle han få förstöra en bra dag?! Jag bestämde mig för att ondskan inte ska få chansen att segra, inte i mitt liv iallafall! Kanske kommer det bli svårt att se positivt ALLTID, men jag ska verkligen försöka. Och så ska jag försöka vara snäll också mot människor jag möter, så kanske det smittar av sig. Innan jag gick av roslagsbanan (15 min efter att jag suttit och eldat upp mig) gick jag fram till konduktören och sa att jag tyckte det lät mysigt när han visslade. Han tackade och skrattade (och tyckte nog jag var lite knäpp, men det bjöd jag på så euforisk var jag). Man är så rädd att man uppfattas som avvikande att man inte säger vad man tänker. Efter den dagen har jag faktiskt varit lite extra trevlig mot alla kunder.
- Idag kom jag hem och Niclas hade hittat ett perfekt radhus. Lite dyrt kanske men ack så perfekt! Med garage, gillestuga och perfekt planlösning. Jag är glad när Niclas hittar hus, när jag vill ha något vet jag att jag blir så excalterad att andra har svårt att säga vad de tycker.
- Jag är så lycklig med min familj. Jag vet att det sägs att man inte kan förändra killar, och det kanske man inte kan, men Niclas verkar liksom förändra sig av sig själv. Numer så tvättar han, viker tvätt, lagar mat, städar. När jag kommer hem står bordet dukat. Och han verkar nöjd också.
Amanda är underbar. Det är som att någon tagit det man älskar mest av sig själv och det man älskar mest av allt med Niclas och satt ihop henne till en liiiiten liiiiten person. Hon är i en underbar ålder och är nästan alltid glad. Vår favoritlek är när jag morrar och springer efter henne. Hon skriker av förtjusning när jag hinner i kapp och killar henne.
Nu ska jag sluta skriva som om vi är den perfekta familjen (det är vi inte), men jag är faktiskt ganska glad just nu. Jag önskar bara att jag hade mer tid med min familj.
Baby so real
Snart är Amandas ett-års dag här och jag vill ju inte köpa massa onödigt till henne. Samtidigt så brinner jag efter att få köpa fiiiina leksaker till henne. Som baby so real. Googlar man på det får man upp den amerikanska hemsidan som inte alls gör dockan rättvisa. Jättefin är den i verkligheten och säljs på EKO, däremot är de finaste dockorna borta...
Ska man köpa födelsedagspresenter till sitt barns ettårsdag eller ska man bara sätta in pengar på kontot?
Ska det inte kännas?
Området oroar mig lite också. Det känns som att N inte alls är intresserad av hus utanför skogås, dessutom har vi fått dagisplats på ett dagis som verkar super åt Amanda i höst. Vart man än bor i Skogås är det dessutom hiskeligt nära pendeltåget (nu när jag jobbar åt skogen). MEN, alla hus i skogås är mega-små på bredden. Man bygger på höjden liksom... Jag har sett så otroligt många hus i Haninge med den-perfekta-planlösningen, fast då är det ju allt det andra...
Idag är DEN dagen!
Det ska bli jätteroligt att se det live iallafall. Ytterst handlar det nog om hur tomten ser ut och om vissa av rummen är för gräsliga att vistas i ens under ett kort tag. I tanken har vi redan köpt det och planerar hur köket ska se ut på Epoqs hemsida. Det är INTE billigt att bygga kök...
Niclas är på innebandymatch, och Amanda sover. Jag är inte jättetrött men funderar ändå på att lägga mig bredvid henne och sova en stund, det finns nog inget mer rogivande att lyssna på hennes små snörvlanden och lugna andhämtning. Alla relax-band kan slänga sig i väggen...
I fredags var Carol, Ullis o P-Å på middag. Min käre svärfar fyllde 60 i torsdags och vi bjöd hem dem på middag. Niclas fixade allt (med lite barnvaktshjälp från sin mamma/syster) och jag blir så stolt över honom. Inte för att han är man utan för att han aldrig hade fixat till en trerättersmiddag själv för bara ett år sedan. Jättetrevligt var det iallafall, vi satt och pratade skit rätt långt in på kvällen!
Jag undrar hur mycket (lite) jag får i lön den här månaden eftersom jag faktiskt hade tjänsledigt från BR under Thailandsresan. Jag borde ju få en del pengar från Elgiganten, så vi klarar oss ju, men nu gäller det att spara så mycket vi bara kan till ett eventuellt hus. Vi måste ju köpa alltifrån utemöbler till säkerhetsgrindar vid trappen.
Ja, to be continued som det heter i filmerna.
Så mycket drömmar, så lite substans...
Jag drömmer om allt. Alltifrån att kunna äta en påse ostbågar utan att gå upp i vikt till att ha kortare väg till jobbet. Jag drömmer om allt ifrån ett eget hus och en finare bil till att bli harmonisk inombords. Jag har drömmar om den perfekta festen och jag har drömmar om den soligaste semestern på mannaminne. Jag drömmer om varma fönsterbrädor, jag drömmer om att ligga på rygg på en varm klippa och stirra på molnen.
Just nu drömmer jag om ett radhus. Det konsumerar mig för att använda en bok-term. Jag funderar på köket, på krukorna i fönstret, på kaklet och vad vi ska grilla på vår första grill. På dagarna sitter och och stirrar obestämt ut över alla fantastiska villor i danderyd-mörby ifrån Roslagsbanan som susar förbi. Men jag ser ingenting, jag ser bara huset. VÅRT hus (som för övrigt inte är vårt än).
Finns det något hopp för en drömmare?
Hundar och katter och Reinfeldts pappa
Det verkar finnas ett begrepp om hurvida man är en hund eller kattmänniska. Det verkar som att alla människor (tom de som hatar djur generellt) kan delas in i hund-alternativt kattmänniska. Utav det ska man sedan få fram massa information om människan ifråga, ungefär som ett stjärntecken. Märkligt.
Jag gillar djur generellt, men en katt är helt rätt för oss. Det betyder inte att jag är kattmänniska, nä, jag gillar tillgivenheten hos en hund, jag gillar tanken på mysiga familjeutflykter i skogen med hunden hoppandes nedanför. Undrar om jag inte tom gillar dreglande käftar runt en söndertrasat ben. Jag gillar dock inte oflexibiliteten hos en hund. Lämna bort en hund i två veckor för utomlandsvistelse och den tror att du har lämnat den för alltid (och låter dig veta det också). Jag gillar inte att man kan lämna en hund max sex timmar i sträck. Jag gillar inte att de flesta hundar är rätt morgonpigga (ungefär som barn har jag märkt) och att de kräver promenader i allskönans väder. Fy. Nä, tacka vet jag katter. Mysiga katter som ligger hemma i knäet när regnet strilar utanför.
Fredrik Reinfeldts pappa har blivit åtalad för rattfylleri. Genast ska tidningarna skriva löpmeter om det och kräva sonen Reinfeldt på kommentarer. Han svarade bra tycker jag, att han inte vet vad som är sant och att han kommer behandlas som alla andra. Tidningarna klagar på politiker, att de inte lever som det lär osv. vilket jag håller med om är skit, men kom igen, det är hans pappa. Varken mer eller mindre. Rimligtvis är det ingen måttstock på hur han sköter vårt land. Och det är väl det som borde betyda något? Eller? Fast ändå verkar det på något sätt göra det...
Som Meja skulle sagt: "it's all about the money".
It's just another manic monday...
Igår ställdes visningen in på rangel-radhuset också. Kunde man ju gett sig f-n på. Amanda har gnällt hela helgen, sånt där missnöjegnäll som aldrig tar slut. Inga pengar har jag. De få som ligger och dammar på kontot ska gå till spännande saker som...mat. Niclas har varit på match, så vi har inte gjort något heller.
Det tar fan aldrig slut. Jag hatar Sverige, det här är väl straffet för att man lever i välstånd: helvetes-mörkret.
Litet hus i Skogås slut
Våghalsen i mig vrålar av förtjusning, "vilken utmaning!" skriker den åt mig, "TÄNK vad häftigt att få det precis som man vill". Japp, våghalsen i mig gör vågen och hojtar "whoooooha, fatta alla pengar ni kan tjäna, och ni kan ju LÄRA er tapetsera!". Han är ganska rolig han, våghalsen.
Oron i mig är lite mer försiktig dock, han viskar saker som: "men det där har ni aldrig gjort, vart ska ni få pengar till ett nytt kök ifrån, hur ska du orka, du som jobbar hela tiden, tänk dig för, ni har det ju så bra, det kommer gå åt skogen"
Jag tycker förstås att det är trevligare och roligare att lyssna på våghalsen. Fan, tänker jag, det är ju bara ett boende! Om man fixar en sak i taget så LÖSER det sig. Väl? För gör det inte alltid det? Alla säger jämt att jag är sån pessimist. Tänk om jag skulle slå alla på fingrarna och bara rycka på axlarna sådär likgiltigt och säga "Jaja, det löser sig". Och tänk vilken häftig sak, att bokstavligt talat bygga upp sitt hem tillsammans! HA! skulle jag säga till alla som tycker jag bara ser svart, där fick ni, kom in på en coctail i vårt perfekta hem!
Man kunde börja med köket. Och sovrummen. Och hallen. Och vardagsrummet. Och badrummen...
Skämt åsido så skulle jag vilja börja med köket och vårt sovrum. Fast i vardagsrummet ser det ut som någon blivit mördad, det är en väldigt mörk fläck på golvet. Jag skojade och sa det till mamma, men hon tror verkligen att någon blivit mördad där nu. Hon frågade om jag skulle kunna leva i ett sånt hus. Tjae... varför inte. Om det är billigt...
Idag har jag träffat Amanda i en kvart. Jag bytte blöja och gav henne gröt när hon vaknade. Hon sov när jag kom hem. Sånt gör mig ledsen och egentligen vill jag bara gå in och väcka henne så jag får vara med henne lite grann. Men jag har ju valt, och det känns ändå bättre nu än i början. Jag försöker att verkligen ta vara på våra lediga dagar tillsammans. Älskade unge. Jag vill bara slita ut mitt hjärta ur kroppen och ge det till henne på ett fat, vill ge henne allt jag har.
Respekt!
Jag kan helt enkelt inte koppla bort tankarna när jag sitter där bland alla människor. Det här är varför:
- Jag måste kolla på sätet varje gång jag sätter mig för att jag annars är övertygad om att någon loskat/klottrat/kissat på sätet.
- Trots att jag tittat inbillar jag mig att någon klottrat/kissat/loskat på sätet utan att jag sett det.
- Jag sitter och funderar på varför det inte är stoppat tyg på bänkar i köpcentrum. Jo, för att många människor är grisiga. Varför är det då stoppning i t-banan och på bussar?
- Jag sitter där med en skäggig man med olivfärgad hy och mahognyfärgade ögon framför mig. Och jag funderar om han ska hälla ut sån där gas som i kina vid vårt säte (jag vet att det här låter väldigt rasistiskt och jag inser också hur absurt fel jag har, men jag KAN inte låta bli att slås av tanken i en sekund innan jag slår bort den)
- Jag funderar på om urinstanken på perrongen innebär att kiss-partiklar färdas in i mina näsborrar eftersom jag känner lukten. HU!
- Jag inbillar mig att någon ska snatta min väska. HELA tiden. Därför går jag som en gammal pensionär och håller den hårt, hårt.
- Jag får panikångest av alla människor som står som klämda sillar på t-banan varje morgon. Det finns regler för hur många man får vara i en lokal, men brinner det i tunnelbanan, ja då säger det SWOOOOOOSCH så är alla ett brinnande eldklot. Notera att jag skrev ETT eldklot. Man står så thight att man kan få klamydia om man har kort kjol på sig.
- Jag tycker att människor är ganska illaluktande. Är det verkligen värt att lukta på den där glasögonmänniskans andedräkt för att spara på miljön? Det finns mätningar på hur mycket kossorna släpper ut i metangas varje år, men här är ett tips: mät utsläppet för alla pruttande, rapande människor som passerar T-centralen varje dag. Fy fan. Och vet ni vad? Nu gör dom REKLAM för det också! Jojomen, nya huset vid centralen ska värmas upp av överskottsvärme från "alla de människor som passerar t-centralen varje dag". Jag skojar inte! Och det kan man ju räkna ut vart DEN värmen kommer ifrån!
Jag försöker verkligen. Jag kommer fortsätta åka kommunalt. Kanske vänjer jag mig. Kanske kommer jag alltid vara en kommunaltrafik-outsider. Jag ska försöka att inte fisa iallafall.
Radhuset vi kollade på:
Ibland...
Lite avslagen (trots vår nya espressomaskin)
Pappa räknade lite på det och det går bra ihop, även med Niclas pappa-peng. Fast idag sa banken nej till att låna till lagfarten, trots bra kalkyler, så jag är rätt låg. Fan, man sitter och kollar lyxfällan varje vecka där idioterna får lån hit och dit utan någon egentligen säkerhet, men när två människor som aldrig misskött sig och som har en kalkyl som är fullständigt rimlig med marginal, då är det tvärnej.
Jag blir förbannad på ICA-banken som inte kunde ha sagt det här när Niclas pratade med dem förra veckan, utan var tvungen att få en kreditkontroll på oss för något de kunde sagt hela tiden. IDIOTER. Om det inte var så jävla jobbigt att byta bank så hade jag gjort det på en gång. Det här är andra gången ICA-banken är helt oresonabla.
Nu verkar det som vi får vänta ett år till på vårt radhus, så man får bita ihop och spara, spara ännu mer. Om vi sparar 9 papp i månaden from i höst så kan vi köpa radhus till juni nästa år. Jag försöker intala mig att det "bara" är ett år. Och att vi är unga. Men jag har dålig eftersmak i munnen...
Jag ska skaffa en annan!
Nespresso-systemet känns helt rätt för oss som inte dricker SÅ mycket kaffe och dessutom får man dricka bra mycket för att det ska bli mer ekonomiskt med en vanlig espressomaskin. Att systemet verkar as-smidigt gör ju inte saken sämre förstås. Imorgon ska vi på visning på ett radhus här i Skogås också, det är lite pirrigt, men jag tror inte vi kommer köpa det pga lite olika saker, men det ska bli jäkligt kul att kika, för planlösningen är i princip lika på en tredjedel av radhusen här.
Jag har redan sett ut tapeten som jag vill ha i vårt framtida biorum, och Niclas har inte haft några invändningar hittills, bara han får sina tekniska apparater tror jag att jag hade fått ha orangea väggar i hela huset... ungefär.
Nu är det sådär mörkt igen.
Det är sådär mörkt igen. Natt kallas det väl. Sitter och kämpar med ögonlocken. Idag har jag varit inne på en av mina favoritsiter (nej, inte hemnet) och hittat fler lustiga citat:
"Den som skrattar sist har förmodligen inte förstått skämtet"
"Sannolikheten är 50%, antingen händer det eller så händer det inte"
"Det är aldrig för sent att ge upp"
Såna citat får mig att småfnittra inombords. Inte högt förstås, för det vore ju töntigt, men inombords njuter jag av den rapphet de förmedlar. Jag ska bara memorera dem så jag kan vara sådär odrägligt snappig nästa gång någon säger något.
Niclas tycker att jag håller på med ordvrängeri. Hans kompisar också. Jag sa att "han hade trumf på hand" till Niclas kompis. Han såg helt nollställd ut tills jag översatte: "Han hade fördel" varpå kompisen undrade varför jag inte använde det på en gång. Ja... varför gjorde jag inte det...
Jag önskar jag var gjord av pengar. Ett steg närmare det är att jag och N lämnade in lotto på fem veckor idag. Tror nog att det är vägen-till-den-ultimata-lyckan. Sen kommer ingenting ont hända oss. Jag lovar. Eller som citatet säger:
"Ingenting är ingenting men någonting är inte heller mycket"
Slutligen vill jag bara säga, deppa inte när helgen är slut, endast en sjundedel av ditt liv består av måndagar...
På tal om skor...
Ledig imorgon. SKÖNT. Ska äta frukost med min familj och ligga i sängen och mysa med Amanda tumlandes mellan oss.
Amanda klappar händerna nu, jättesöt! Och hon SPRINGER med sin gåvagn, häromdagen trodde Niclas att hon skulle ta ett steg, men så satte hon sig istället. Undrar hur lång tid det dröjer innan hon går. Det är ju omöjligt att inte vara stolt över sitt barn, även om hon gick sist av alla ungar i världen skulle jag vara så enormt stolt över henne! Det är märkligt hur partisk man blir över sina barn.
Ska börjar planera födelsedagen snart. Jag vågar lova massa ballonger från BR iallafall :)
Min hall!
Bänk från Mio, fast med en annan dyna på. I de små hålen tänker jag mig små svarta korgar att ha ditten och datten i. Till det något liknande den här:
Jäklar vad snyggt det skulle bli! Hoppas Niclas tycker samma sak, jag har ju väldigt mycket åsikter om inredning så att jag är rädd att han inte vågar säga när något är fel...
Sen drömmer jag om ett par ärtiga skor också, har hittat ett par på scorett som är lagom feminina men som ändå passar mina båtar till fötter. Kan tyvärr inte lägga upp bilder eftersom allt verkar vara i flash. Typiskt. 650 bagis får man iallafall pröjsa. Möblerna ovan har jag inte råd att nämna priset på dock...
Trött
Lång dag idag på jobbet. Trött som gatan trots att jag la mig vid 21 igår. Längtar till fredag, då är jag ledig och ska hämta min avskedspresent på Elgiganten. Jag älskar presenter!
Har inte så mycket att skriva, det är ganska dött här hemma. Man jobbar, kommer hem, äter middag, Amanda är inne i en fas och är gnällig hela tiden, man hinner se en halvtimme på tv (max). Sen går man och lägger sig. Som Dolly Parton skulle sagt: "What a way to make a living..." Fast allt sånt går ju över förstås. Nu ska jag springa till tåget.
Märkligt.
Trött idag dock, jobbig helg. Vi var ute i lördags efter att jag hade jobbat och det var jättekul faktiskt. Amanda var hos farmor/farfar och det gick jättebra. Igår var vi på kalas och det var också jättetrevligt (även om jag satt och trånade efter snickers-kakan hela tiden). Men man blir trött av att ha saker uppbokade, speciellt när man inte får sova så mycket.
Igår var det lite ljusare ute, märkte ni det? Det var faktiskt ett ögonblicks spricka i molntäcket! Sånt blir man glad över. Jag längtar galet mycket efter våren. Jag vill komma ut och vara i naturen, med sipprande vårbäckar och värmande sol. Amanda tycker inte om att åka vagn när det är så här kallt, hon sitter bara helt apatisk och blir jätteröd om kinderna.
