En dag i katastrofens tecken...
Ja, kanske inte helt, inte än iallafall, men ni känner ju mig. Niclas åkte iväg tidigt imorse på LGK (ledningsgruppskonferens). Sandhamn blev det så vackert. Jag var liksom tidigare dagar supersjuk när jag vaknade. Men han åkte ändå. Jag vet inte riktigt vad jag trodde att han skulle göra. Jag vet inte vad jag skulle gjort heller, men det kändes helruttet när han åkte.
Jag vet att jag lever ett fantastiskt liv, jag har en underbar liten dotter, en fantastisk sambo och en fin lägenhet. Pengar på banken, en bil...
Eller varför inte skriva ner hela sången istället från Petter:
Här finns ingenting att klaga på, likadant hela tiden hela dagen lång
Jag har ett, bra liv med en trygg inkomst, fin fru och familj, betalar riktig moms
Inget extra ordinärt eller överflöd, inte heller dekadent eller övergöd
Så, här finns ingenting att klaga på, med min hjärna på spel och den gnager på
Okej,jag vet vad jag vill men jag vill mycket mer,
vill inte sluta på tabletter för att hålla trycket ner,
ska jag släppa mina händer och allt jag byggde mer,
får en stroke när jag är 40 hur snyggt är det,
jag jobbar med det där, det är mitt handikapp,
vi får se hur långt det bär för jag hinner knappt,
det går galet snabbt på min klagosång,
för här finns ingenting att klaga på, så
Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem
Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem, det är inga problem
Jag vill bara ha lite kul ibland också. Hur ska jag kunna sakna Amanda när jag aldrig är ifrån henne? Och inte bara hänga med Niclas, även om han är min allra bästa vän, utan träffa andra och inte bara prata familjeprat. Men det känns som att alla är så uppe i sitt hela tiden. Kanske är det därför man vill strypa någon långsamt när man får kommentarer som:
"Usch, vi låg i jaccussin i TVÅ timmar, jag är alldeles skrynklig"
"Det tog säkert TRE minuter att gå till poolen utomhus. I badrockar, det var jättekallt"
Nä, det ska bli kul att börja jobba så jag får sakna Amanda lite också. Fast det kommer nog bli tufft i början.
Såhär ser lilla sjuklingen ut när hon sover:
Jag vet att jag lever ett fantastiskt liv, jag har en underbar liten dotter, en fantastisk sambo och en fin lägenhet. Pengar på banken, en bil...
Eller varför inte skriva ner hela sången istället från Petter:
Här finns ingenting att klaga på, likadant hela tiden hela dagen lång
Jag har ett, bra liv med en trygg inkomst, fin fru och familj, betalar riktig moms
Inget extra ordinärt eller överflöd, inte heller dekadent eller övergöd
Så, här finns ingenting att klaga på, med min hjärna på spel och den gnager på
Okej,jag vet vad jag vill men jag vill mycket mer,
vill inte sluta på tabletter för att hålla trycket ner,
ska jag släppa mina händer och allt jag byggde mer,
får en stroke när jag är 40 hur snyggt är det,
jag jobbar med det där, det är mitt handikapp,
vi får se hur långt det bär för jag hinner knappt,
det går galet snabbt på min klagosång,
för här finns ingenting att klaga på, så
Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem
Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem, det är inga problem
Jag vill bara ha lite kul ibland också. Hur ska jag kunna sakna Amanda när jag aldrig är ifrån henne? Och inte bara hänga med Niclas, även om han är min allra bästa vän, utan träffa andra och inte bara prata familjeprat. Men det känns som att alla är så uppe i sitt hela tiden. Kanske är det därför man vill strypa någon långsamt när man får kommentarer som:
"Usch, vi låg i jaccussin i TVÅ timmar, jag är alldeles skrynklig"
"Det tog säkert TRE minuter att gå till poolen utomhus. I badrockar, det var jättekallt"
Nä, det ska bli kul att börja jobba så jag får sakna Amanda lite också. Fast det kommer nog bli tufft i början.
Såhär ser lilla sjuklingen ut när hon sover:
Kommentarer
Trackback
