almstrom

Fick en komplimang igår. Av en kille. Han sa att jag var söt. "Eh....tack" sa jag precis som man ska. Jag började undra varför han sa så. Jag är inte så van vid komplimanger, men jag är ganska van vid att fiska dem själv från Niclas. Många vet ju att han inte är världens mest romantiska kille. Tur att han är världens mesta och bästa pappa som kompensation. Men åter till komplimangen. Jag kan inte riktigt ta en komplimang, för antingen tror jag att de... ja, ni vet. Det där som många killar vill. Och det kanske är lite fel? Nummer två så känner jag att jag måste berätta för Niclas när någon har gjort eller sagt något. Jag märker att jag kanske fortfarande bär lite smärtsamma beteenden från mitt svartsjuka ex som ville att jag skulle redovisa allt. Vi kan kalla honom Magnus H för bekvämlighetens skull.

Hur ska man hantera komplimanger egentligen? Jag blir nog gladast för komplimanger när jag får dem av det manliga könet. Gärna de som är lite sådär... * host * fula. Jomen faktiskt, för då vet man ju att de menar det. De där vrålsnygga, hur skulle de kunna uppskatta mitt fotbollsrunda ansikte om man ser ut som Pittan (Brad Pitt alltså)? Jag tror att de fula verkligen kan uppskatta dragen i olika människors ansikte. Kanske är det dumt att prata om fula och snygga människor, men kom igen, det är ju lite så. Jag är mitt emellan tycker jag och ganska nöjd med det. Tillräckligt snygg för att inte vara utanför eller uttittad, tillräckligt ful för att inte vara alltför dryg. Eller lite dryg, men det beror ju inte på mitt yttre.

Idag har jag surfat in på GB's hemsida och vill verkligen pusha för knappen märkt "nostalgi" Oh MY! vilka minnen! Jag minns glassen med tuggummi i pinnen, jag mins vaniljpuck som vi köpte till vår hund Sissy när vi var på utflykt. Jag minns STORstrut också! Mmm! Framförallt minns jag den gamla GB-loggan.

Jobb imorgon också. Fast det blir iallafall sovmorgon. Kan man hoppas.

Har tippat på lotto imorgon. Vinner jag sätts det in direkt på mitt ICA-konto. Niclas tror att om man vinner 32 miljoner så får man det i presentcheckar på ICA nu. Det tror inte jag. Däremot tror jag inte vi kommer behöva fundera på det eftersom vi garanterat inte vinner 32 miljoner. Min högst vinst någonsin var att jag träffade Niclas. HAHA, cheeezy va!? Fast jag har ju hellre tur i kärlek än i pengar. På riktigt.  Min högsta vinst var 500:- på bingolotto. Mamma har vunnit en miljon en gång. Åtminstone lät det så på skriket. I verkligheten var det 2000-någonting.

Nu ska jag sova. Galet trött, galet jobbig vecka.

I natt ska jag drömma om jingeln till "Bindiees, en värld full av magi" Hatar jinglarna på jobbet. Älskar  dock sköna ungar, ibland tror jag att leksaker är mitt kall i livet... 

Jag: "oj, vem är det som ska handla allt det här!"
Barnet: "Det är jag!"
Jag: "Oj, det var det värsta, fyller du år?"
B: "Nej, jag har klippt mig!"
J: "Det var ju väldans fint, alldeles blått!"
B: "Ja, det är blått här" (rör vid håret )
J: " Tycker du det är läskigt att klippa sig?"
B: "Neeeej" (livligt förnekande, men skruvar på sig)
J: " Vet du vad du kan få av mig nu när du har klippt dig?"
B: "nääää?"
J: "Eeeeen flaaaaagga!" (hurtigt pedagogiskt )
B: "JAAAAAA!"


Vissa barn är sköna...


Ps. Paolo, har inte kört ditt pass något mer, fortfarande träningsvärk (kramp?) i vaden efter hopprepet. Jag försöker imorgon. Vi hörs. Peace out. Ds.

Japp, jag har en ny-gammal idol som jag måste få skryta lite om. Lite otippat kanske eftersom jag aldrig bedömt att han är någon vidare bright kille. Men ändock så måste jag framhärda hur mycket jag gillar Paolo Roberto! I dagens samhälle när allt handlar om GI hit och ekologiskt dit så här han fantastiskt down to earth och rent av... krass. Jag gillar det som 17 så när jag sprang på hans bok "träna en kvart om dagen" på Ica så tvekade jag endast i tre nanosekunder (trots sviktande ekonomi) innan jag slog till. Jag blev inte besviken heller! Enkla övningar som helt riktigt går att utföra på 15 min (eller i alla reklampauser på ett normallångt program). Och han är inte sådär pretantiös utan skriver att 15 min kan alla undvara och så pratar han mycket om vardagsmotion. Beträffande mat är han helt rätt ute (tycker jag). Han menar att det gäller att hitta och göra små förändringar i vardagslivet som man kan "leva med resten av livet". När jag läser sånt blir jag lite varm i hjärtat som förrut var smockat med tankar om denna suveräna GI-metod som jag aldrig riktigt fått till.

Sen att jag gillar allt han säger i egenskap av pappa och hans italienska matlagningsprogram gör ju bara ännu mer att man vill hylla Paolo Roberto. Vissa människor förtjänar att tjäna pengar. Han är en av dem.

Förövrigt är det fortfarande drygt fem kilo kvar till min målvikt. Jag hoppas att den här boken ska ge mig energi till en sista spurt. Jag är glad att jag inte går upp iallafall.

Idag har jag spelat på lotto till på lördag. Mitt sätt att försöka förändra mitt liv...

Det är verkligen inte kylan som är värst när man kommer tillbaka från Thailand, nä kylan kan tom kännas fräscht renande i kontrast till kvalmande hetta på andra sidan jorden. Men mörkret däremot, hur överlever man varje vinter!? Igår var vi ute i stort sett under den ljusaste tiden på dagen, ändå så är det så grått så grått. Det är inte underligt att de här norra sidorna av jorden befolkades sist. Vem vill bo här egentligen? Okej sommaren, fantastisk och så (det säger man bara för att man lyckas förtränga att det är 15 grader och regn VARENDA midsommar) men större delen av året får man aldrig se solen.

Nä, i själ och hjärta är jag övertygad om att jag kommit fel. Jag är helt enkelt en afrikan i en väldigt ljus människas kropp.

Just nu försöker jag bara komma på hur jag ska kunna bo halvårsvis i Thailand och halvårsvis på Galtholmen. Jag är allvarlig, jag grejar inte vintern i Sverige. Jag blir så otrolig låg varje år och det blir bara värre och värre för varje gång.

 Borde man inte få vara så här glad jämt?

Likt en medarbetare som tappat stinget på jobbet och där det behövs åtgärdet fick jag och Niclas bestämma oss för hur vi skulle göra med vårt akvarium: avveckla (dvs. döda fiskarna och slänga upp eländet på vinden bland alla andra avvecklade projekt som ligger och dammar) eller utveckla, dvs snygga till det så gott ekonomin och intresset gick. Nu så här í efterhand när vi fixat till det med lite nya växter och ett par platys så ser det faktiskt riktigt inbjudande ut och jag är glad att vi valde utveckla. 

Idag var vi på aquaria. Precis som Anna skrev så var det riktigt mysigt. Perfekt för Amanda som gillar fiskar. Fast matvrak som jag är gillade jag fiket mest, stooora fönster med djurgårdsvattnet precis utanför.
Massor med andra familjer var det så det var tur att vi var där tidigt så vi fick fönsterplats. Skrattade åt två små killar som stod och kollade ut över vattnet:

Mamman: Den där färjan går till Gröna lund!
Storebror: Gröna grund!
M: Ja, nästan, gröna lund, det är ju det du pratat om så mycket.
S: Mmmm
(mamman går iväg till pappan)
Storebror (lägger armen om lillebror): Det där förstår du, det är färjan till gröna GRUND.
Lillebror: Dödh dödh!

Sköna ungar...

 En hal fisk...
 überglad mamma med dotter som bara vill kolla på fiskar
Ser helt naturligt ut...
 Utsikten
 Amanda med sin orm

...det fladdrar till i en tyllgardin. Och jag ska sjunga en liten visa om sol och sommar i melodin.

Middag hos mamma och pappa idag. Lyssnade på Thai-musik och tittade på filmen från Hua hin. Mysigt, tyvärr är ju Niclas och jag galet trötta nu för tiden så vi åkte hem rätt tidigt.

Imorgon blir det Aquaria tror jag med familjen. Ska bli trevligt, Amanda är en riktig fish-digger.

Idag känner jag extra mycket kärlek för följande saker: Niclas (åh, vad jag saknar honom kvällarna när vi knappt ses, det är som om något saknas i kroppen). Larviga romantiska filmer utan innehåll (jo, Niclas är fantastisk, men han kommer nog aldrig rida på en vit häst och ta mig med storm, det får man drömma om). Mitt nya linne som jag köpte på lunchen idag (och guuuud vad trevlig expediten var, trots att hon var jävligt chic och snygg, imponerande att såna människor kan vara ödmjuka). Mina kunder som oftast inte når över gränsen för berg-och-dal-banan på grönan. Shit vad mysiga barn kan vara: idag har jag fått höra om Lisas födelsedagskalas och hållt tummarna tillsammans med en liten tjej om att ponnyn i hennes samlarpåse inte var en hon redan hade. Jag har skrattat med mammor som fått dra med sig barnen för att de ska berätta hela sin livshistoria (oftast vad de gjorde hos farmor i helgen). Jag vet att barn är jobbiga och kan vara hopplöst eländiga, men generellt är de här kunderna 100 gånger bättre än giganten.

Har beställt tre böcker från adlibris idag. Min nya själv-terapi går ut på att fly bort så snart jag har chansen. När jag inte är med Amanda ska jag läsa om romantik och enkla liv eller sova. Det tycker jag verkar bra för framtiden.

Jag skulle vilja skriva. Kröniker. Om märkliga människor: om kvinnan idag på tåget som hade ett matskedsmått runt halsen. Om vackra saker: fukten runt ett vattenfall, dropparna som samlas i varenda klippskreva innan det blandar sig med andra och sedan faller ner mot älven nedanför. Jag vill skriva om lukten av bullbak och Amandas mjuka hud. Jag vill skriva om blommiga solstolar som värmts upp av sommarsolen och jag vill skriva om oväntat bra dagar. Jag vill skriva om fjällbäckar och känslan av frid i själen. Jag vill skriva om märkliga livsöden och om kärlek.

Jag kanske är en dramaqueen, men det är farligt att erkänna det för andra människor, för då har man aldrig rätt att vara ledsen eller orolig. Allt man känner blir bagatelliserat.

Nu orkar jag inte mer. Det är sant, men det är tydligen tabu säga de orden högt. Märkligt, med tanke på att de flesta jag känner nära har tänkt den tankten MINST en gång under sina ofta relativt korta liv. Nu behöver ju ingen läsare gå och vara orolig för att jag ska avsluta mitt liv på något dramatiskt sätt eller helt enkelt tyna bort i något sorts uppgivet tillstånd (sånt där som man läser om i böckerna när damerna lider av obotlig hjärtesorg). Nä, jag orkar helt enkelt inte ta ansvar för vissa saker i mitt liv längre. Varför? För att hur jag än försöker kämpa mig till en lösning så blir det precis tvärtom.

Jag tänker på jobbet. Jag skaffade det här jobbet för att få bättre arbetstider. Eller bättre och bättre förresten, jag skaffade jobbet för att få FUNGERANDE arbetstider. Sen att lönen var något högre och att det innebar fullt personalansvar kändes som en bonus. Sen kom den där jävla lågkonjunkteren och sabbade hela skiten, så from mars sitter jag med ett skitschema för att överhuvudtaget få ihop det med personalbudgeten. Sämre än Elgiganten. Så otroligt dåligt att jag i princip ser henne på mina lediga dagar. Så dåligt att om det fortsätter i höst så vet jag inte vad jag gör.

Jag gråter, vad fan ska man göra? Det går inte att göra sig själv lycklig, livet skiter på en hela tiden.  Nu tycker jag att livet får vara lite snällt mot mig, för som sagt: Jag orkar inte ta ansvar för att göra bra saker för min familj längre.  Är det det här som kallas familjepussel? Kan någon iallafall ge mig de sista 1000 bitarna så jag kan få försöka få det att gå ihop?

Jag vill ta ansvar för:

- Amandas uppväxt.
- Min familjs lycka
- Min viktnedgång
- Att göra ett bra jobb när jag är på jobbet

Jag vill INTE ta ansvar för:

- Att försöka hitta något sätt att lösa det så att Amanda kan gå på dagis
- Att planera veckomatsedel, fan vad tråkigt det är.

Trist inlägg, här kommer bilder från Thailand för att lätta upp det lite:

Man är ju inte direkt hälsan själv här nere. Förrutom D-vitamin i ansenliga mängder via Thailand-solens strålar så konsumeras det lika mycket öl, drinkar, vin och flottig mat som sätter sig i vågor av böljande fett runt magen. Trots att mina intentioner var goda innnan så GÅR det liksom inte att låta bli att äta onyttigt här nere. Visst, jag har faktiskt skippat efterrätterna, men det är också allt. Igår köpte Niclas munkar på Dunkin´Donuts, jag köpte torkade bananer. Spännande...

Nu sitter jag och läser i Amelias vikt och hälsa om detox, kanske kan det vara något för mig? Man käkar HUR mycket frukt och grönt man vill under en helg och mår skit, sen ska man ha minskat rejält i omfång men framförallt känna sig fräschare och "renad". Mamma kommer säga att det här är sånt där "jäkla flum", men kanske kan det vara värt att pröva?
Jag är lite nervös för vad vågen kommer visa när jag kommer hem, SÅ bra har inte semestern varit för att det ska vara värt att ha gått upp fem kilo eller mer. Jag ser fram emot att ta tag i det iallafall.

På tisdag åker vi hem, det känns både bra och dåligt. Bra för att jag saknar "mitt" hemma i Sverige. Och jag saknar hemlagad mat. Dåligt för att komma hem betyder att jag inte får vara med min familj och så hatar jag kyla. Jobbet börjar direkt.
 
 Niclas väntar på taxin. Inte kan man tro att han precis smällt i sig två munkar...
 Spindelfobi någon?
 I skuggan vid poolen
 Blomma 1 vi köpte till mina föräldrar
Blomma 2 till mina föräldrar (eller i själva verket är det 10 såna här som jag ska plantera)

Försöker härmed ladda upp lite bilder med vårt vrål-långsamma internet:

 Semester-powernap när den är som bäst!
 Bönder bränner åkrarna bakom huset. På bilden syns grinden in till huset.
 Amanda badar i vasken.
 Kommentarer överflödiga...
 Amanda utanför julgranen i Market Village
Ute i solen
 Jätteglad i badbaljan
 Muuuu... utanför tomten går det kossor hiskeligt nära...
 Niclas fotar ödlor i trädgården...

Det var allt för idag. Ska försöka ta lite mindre kort på Amanda och mer kort på oss. Men vi är ju så stolta...

Har hittat till en ny inredningsbutik på nätet: Wilda hem. Där har jag hittat en produkt som jag letat efter utan att veta vad det är, en korthållare. Annars är ju kort ett jäkla gissel, man får hem massa fina julkort, man får massa fyndiga födelsedagskort som hamnar någonstans ovanpå mikron innan de till slut (med en suck av dåligt samvete) hamnar i pappersinsamlingen. Men tänk er nu hur fantastiskt det skulle vara med den här på kontoret (om man nu hade ett):

  Då skulle iallafall alla fina kort få hänga med ett litet tag till. Annars har jag romantikdrömmar avseende det här hjärtat i griffeltavlevariant:
 Jag tänker mig att jag ska skriva små söta meddelanden på den på mornarna som Niclas kan läsa när han vaknar, typ: "Var rädd om dig" "Tänker på dig" "Ha en bra dag" "Älskar dig" eller mer saker som gör en man glad: "Det finns risgrynsgröt i kylen" "Köp hem pizza till middag" eller "Du behöver inte tvätta, det gör jag".

Det finns fantastiskt mycket fina heminredningsbutiker i Bangkok, dit Niclas och jag åkte för några dagar sedan, men tyvärr räckte inte tiden till, så några heminredningsdetaljer härifrån har det inte blivit. Däremot har jag handlat en hel del annat som jag ska försöka fota och lägga upp på sidan. Mer om det vid ett senare tillfälle.

...Vi tappar försäljning på jobbet. REJÄLT, iallafall med tanke på den svenska kronan som är svagare än någonsin. Jag ringde till jobbet idag och det är en del snack om storvarsel även hos oss. Inget officiellt förstås, men fortsätter det så här så. Klart att man blir orolig (och ångrade att jag ringde). Jag borde sitta säkert, så länge man inte stänger ner någon butik så borde jag ha kvar mitt jobb eftersom min tjänst är unik, men schemat kanske blir förändrat, och då faller ju idén med att sluta på giganten.

Jag försöker att se nyktert på det, och försöka att inte ta ut något i förskott, jag får helt enkelt ta tag i det när jag kommer tillbaka, men bättre start på det nya jobbet kunde man ju haft. Det kan ju bara bli bättre...

Här i Thailand är det fantastiskt dock. Amanda har börjat sova bättre på dagarna (och nätterna) och vi får välbehövligt andrum då, för annars är det FULL fart, hon är inte still en sekund! Hon verkar trivas i värmen och är så ompysslad så att det inte är sant åt det. Att man får vara ute hela dagarna utan kläder är guld tycker hon.

Niclas är på fisketur idag med min pappa och vår taxichaufför Tum. De borde komma hem snart och sen ska vi dra ner och äta sista måltiden. Inte för oss utan för mina föräldrar som åker hem imorgon. Känns mest tråkigt att de ska lämna oss, jag kommer sakna att ha någon förutom Niclas att prata med. Börjar misstänka att jag har bränt mig rejält idag, huden börjar anta en lätt rosa ton... fan att jag aldrig lär mig. Gris-skärt någon?

Jag och Niclas var på snabbvisit i Bangkok häromdagen också. Shop till you drop på tre timmar blev en hel del, men mer om det senare, jag tänker bara på jobbet nu och har svårt att koncentrera mig.

Amanda har fått behålla maten så det verkar som det blir en utekväll barnfria för mig och Niclas ikväll. Peppar peppar. Jag lovade ju lite bilder så här kommer ett axplock:

 Första bilden. På en mack halvvägs till Hua hin efter 14 timmars total restid.
 Första doppet i poolen. Amanda tyckte det var kallt, men lite mysigt ändå.
 Första middagen. Grillspett med potatisgratäng och vitlökssmör. MUMS. Dock är vi aningens trötta...
 Amanda redo för en kväll på stan, visst är hon söt?
 En fördrink när den är som bäst...
 Trött liten tjej... Halsbandet är en Buddah som hon fått av vår Thai-vän Tum som ska beskydda henne.
 Amanda kidnappad av personalen på restaurangen.


Det tar vansinnig tid att ladda upp bilderna. Försöker fylla på varteftersom.

Ja, nästan iallafall. Enda smolket i bägaren har varit att Amanda började kräkas hejdlöst inatt. Till slut fanns det ingenting kvar att kräkas upp och hon bara satt och hulkade upp galla till slut. Stackars stackars Amanda, hade jag kunnat tagit hennes sjuka hade jag gjort det direkt. Sen klockan 3 inatt har hon iallafall fått behålla vätska och för en halvtimme sen åt hon en tallrik gröt. Vi får hoppas att den får stanna kvar.

Annars har hon varit superduktig hela tiden, vi är så stolta över henne! Flygresan gick utan problem och likaså här. Thailändarna ÄLSKAR henne och hon har fått ett litet budda-halsband av vår taxichaufför som ska ge henne tur. På restaurangen igår tog personalen henne på armen och gick omkring med henne och gullade med henne. En tjej gick till och med runt med henne på armen när hon serverade... Vi är inte helt bekväma med att de tar henne men försöker vara coola. Amanda verkar ju gilla det så.

Igår låg vi och solade halva dagen, sen åkte vi till stan och storhandlade hem lite lunch, vi åt även lunch där, på pizza company (pizza hut). Lika gott som i Sverige men hälften så dyrt, ändå är det förhållandevis dyrt med thai-mått mätt.

Vi har shoppat lite också, men nu rinner tiden iväg så jag berättar mer senare. Ska även försöka lägga in lite kort från Niclas kamera.

Här hemma är det bombat. Man skulle kunna skylla på att en smällare briserat i vårt vardagsrum, men det hade inte varit sant. Om än trovärdigt.

Jag har fixat en hel del här hemma idag, men det känns som en piss i missisippi. Har planerat att cykla på träningscykeln en 40 min först och sedan städa i pauserna, hoppas det går bra. Niclas städar akvariet och har hällt upp en öl till sig. Till middag gjorde jag egen sushi och det blev SÅ gott. Amanda fick smaka lite sushiris med avokado och sen ville hon inte ha sin barnmatsburk längre. Så vår dotter har idag ätit sushi, dock utan wasabi och soja.

Dagen har varit jättemysig, vi har gjort absolut ingenting och det är perfekt. Imorgon är det jobb igen. 07-19 för min del. Jag ryser bara av tanken, men mantrat "Thailand, thailand" snurrar runt i skallen och mildrar den värsta ångesten. Dagarna går åt till att dagdrömma över vad vi ska göra där nere. Skit samma om det inte alls blir så, då har jag iallafall fått drömma. Jag är rädd att vi ska glömma något viktigt nu när vi åker, så jag har faktiskt gått emot min tradition och börjat packa lite nu. Vi ska ju försöka få med oss så mycket barnmatsburkar som möjligt pga Amanda inte har något skydd mot hepatit, men jag vet i 17 hur jag ska kunna frakta med alla utan att de går sönder.  Bubbelplast kanske?

Jaja, hon gillar ju ris iallafall, så vi får väl laga mat hemma i huset åt henne.

Min vikt har nog stadigt gått upp sen julafton, men jag ska inte väga mig förrän efter Thailand. Jag får ta tag i det då. Jag har iallafall bestämt mig för att jag får äta allt jag vill där nere utom godis och efterrätter. Förhoppningsvis har jag inte gått upp alltför mycket när jag kommer hem och kan fixa till det ganska lätt.

Godmorgon. Ja, då är det nytt år igen. Jag tror att 2009 kommer bli ett bra år, iallafall så ska jag försöka göra det till det. Jag hoppas att 2009 blir året då:

- Amanda börjar gå och prata.
- Amanda firar sin första födelsedag (då får man arrangera kalas och baka tematårtor)
- Vi får en fantastisk första resa till Thailand HELA familjen.
- Vi får en solig sommar på Galtholmen
- Vi har lite bättre ekonomi, framförallt på semestern.
- Jag går ner de sista kilona.
- Kanske kanske köper ett radhus?
- Vi gör massor med familjesaker, som att gå på skansen och åka till kolmården.

Nyårslöfte? Det har jag inget, jag försöker som vanligt jobba med mina tendenser att se allt svart, att inte tappa bort mina saker och att inte tröstäta. Det är en jobbig kamp som inte lämnar utrymmer för nyårslöften :)

Idag har Niclas fått sovmorgon, jag och Amanda har ätit frukost, städat lite i köket och tvättat. Amanda har även hunnit med:


- att kladda med den smutsiga disken i diskmaskinen
- smaka på kattens mat
- hittat alla små smulor Niclas missade med dammsugaren igår
- Gräva ut alla påsar under diskbänken.

Jag lyckades parera allt, men hon är ett heltidsjobb nu när hon kryper som en galning. Klättrar har hon börjat göra också, tur att vi inte har några trappor.´

Idag är det luuuugn dag för hela familjen. Vi har planerat att: gå på promenad med Amanda. Städa undan. Sova middag i omgångar. Köpa något att äta. Kolla på tv. Känns perfekt.

Nyårsafton var jättemysig. Det gick bra med Amanda också som sov som en stock fram till tolvslaget då hon vaknade av alla smällarna, fast hon var aldrig ledsen. Det var väldigt stora ögon när vi tittade på dom iallafall.
Nu är det fyra dagar kvar tills vi åker till Thailand. Ska bli skönt att bara lämna all skit här hemma: lämna jobbet, lämna alla människor som har åsikter om hur man ska leva sitt liv och lämna alla måsten. Fast jag kommer sakna närmaste släkten Alm. Jag är otroligt glad att jag har bra kontakt med dem och att de gör så mycket för oss.